fredrikahayry

Nu har det redan börjat skymma runt halv nio på kvällarna, vilket känns lite tråkigt. Vart tog sommaren vägen? Vart hålller år 2009 på att ta vägen? Snart har jag bott här i London i åtta månader och det känns som endast två. Jag kommer ihåg hur det var som barn när bara en dag kändes som en hel evighet. Jag vill inte klaga och jag vill inte älta men någonstans i mig så sörjer jag att tiden går fort och att jag bara blir äldre men inte hinner känna efter. För femton år sedan trodde jag att i den ålder jag befinner mig nu, ja då kommer jag att vara lyckligt gift, bo i ett fint hus med åtminstone 1 unge. Inget av det där finns med i mina planer inom de närmaste 5 åren. Men fortfarande vill jag ju ha allt det där innan jag blir för gammal. Nu när dessutom syskonen och vännerna börjar ta nästa steg mot giftermål och föräldraskap blir jag ännu mera nojjig och frågar Erik varje kväll om han tror vi någon gång kommer att få barn eller gifta oss. Jag vet ju inte ens om jag vill gifta mig, eller vill jag? Egentligen har jag ingen aning om vad jag vill. Egentligen inte. Jag tycker inte om att ingen aning ha.